Dimma och siktförhållanden

Om små vattendroppar (eller iskristaller) begränsar den horisontella sikten till under 1 km kallas detta dimma. Dimma bildas då vattenångan i luften kondenserar vid en relativ luftfuktighet på 95-100%. Detta kan ske på två sätt, dels genom att lufttemperaturen sjunker ner mot daggpunktstemperaturen, dels genom blandning av luftmassor med olika temperatur.

Strålningsdimma uppstår då markytan förlorar värme. Luften närmast marken avkyls varpå vattenångan kondenserar. Denna typ av dimma är vanlig på sensommaren och hösten under molnfria kvällar och nätter med svaga vindar. Ett typiskt drag är att strålningsdimman bara uppstår på vissa ställen, t.ex. över öppna fält och i fuktiga sänkor, där markytans temperatur sjunker snabbare än exempelvis inne i en skog. Denna typ av dimma är till en början låg, bara några decimeter. Först bildas tunna slöjor, älvor, när temperaturen blir så låg att luften blir mättad på vattenånga. Allt eftersom avkylningen av luftlagren sprider sig uppåt, tilltar dimmans täthet och höjd, tills den upplöses av solen eller vinden.

Advektionsdimma bildas då varm och fuktig luft blåser över ett kallare underlag och avkyls underifrån. Denna dimma är vanlig över hav på vårarna. Advektionsdimman kan täcka stora områden och ligga kvar i flera dygn.

Orografisk dimma uppstår då luft tvingas över ett terränghinder, till exempel ett berg, och därigenom avkyls till mättnad.

Blandningsdimma bildas då två dimfria luftpaket med hög relativ luftfuktighet blandas. Då kan den relativa fuktigheten i den omblandade luften nå mättnad och vattenångan kondensera. Denna typ kallas blandningsdimma. Den förekommer framför allt över öppet vatten och kallas då sjörök.

Frontdimma uppstår när den kalla luften framför en varmfront blir genomfuktad av regn kan så kallad frontdimma bildas. Framför en varmfront brukar lufttrycket falla vilket kan leda till en viss avkylning av luften. Detta är ytterligare en bidragande orsak till den här typen av dimma.